Msgr. Ocariz: "Han kommer att hjälpa oss från himlen"

Intervju i Radio Vaticana (på italienska) av Alessandro Gissotti med Msgr. Fernando Ocariz, hjälpvikarie och generalvikarie för Opus Dei.

I sjukhuskapellet: Msgr Fernando Ocáriz i bön vid den avlidne prelaten.

Jag hann med att ge honom de sjukas smörjelse och han tog emot den med glädje… Kort därefter avled han. Han var lugn, lika lugn som han varit i hela sitt liv, som var ett liv av tjänst och hängivelse åt andra. I denna stund känner vi sorg men vi är också lugna eftersom en god människa har lämnat oss och vi vet att han kommer att hjälpa oss från himlen. Som ni vet, levde han med två helgon: med den helige Josemaría under många år och senare med den salige Alvaro del Portillo. Av dem lärde han sig att vara kyrkan trogen: att älska kyrkan, påven och alla människor. Jag har alltid beundrat hans förmåga att alltid vara tillgänglig, att lyssna och inte ha bråttom för att tala med den ene och den andre, till och med de personer som kom helt oväntat. Han var en trogen och god präst och biskop som var nära alla.

Han har lett Opus Dei i mer än 20 år. Vilket arv lämnar han Opus Dei och även kyrkan?

Troheten till den anda som han fick från den helige Josemaría. Han var hans andra efterträdare och tänkte hela tiden på att vara trogen den anda han hade fått. Det är en trohet som inte var en mekanisk upprepning eftersom, som grundaren själv sade, det viktiga är att kärnan, andan är kvar: vårt sätt att tala och verka ändras med tiden, men troheten till andan förblir. I honom kunde man se förverkligad en uppmaning som vi kristna fått: att vara den helige Ande trogen men alltid öppna för det nya som händer.

Prelat Echevarría kände förstås väl den helige Johannes Paulus II, Benedikt XVI och Franciscus. Vad kan du säga om hans förhållande till dessa påvar?

Han hyste stor kärlek till påven – till alla påvar – och ville vara honom trogen. Den trohet som alla katoliker bör ha till Kristus och kyrkan går inte att skilja från troheten till Kristi ställföreträdare, kyrkans högste herde, påven. När påven tog emot honom var alltid glad och mycket rörd.