Ryssland: lök, potatis och familjeutbildning

Gabriela kommer från Chile. I september 2007 reste historikern till Moskva, där hon började Verkets apostoliska arbete tillsammans med andra kvinnor i Opus Dei från Brasilien, Österrike och Frankrike.

Gabriela och några väninnor.

Nystart i Ryssland, ett land med stor andlighet – och det efter sju år i Rom, där jag tog min doktorsexamen i teologi med en avhandling i kyrkohistoria. I september för två år sen kom vi till Moskva. Det var faktiskt kyligt, fastän sommaren precis hunnit övergå till höst. Vi kunde hyra en vacker våning, där vi som det första inrättade ett kapell.

I det förhållandevis stora vardagsrummet hade vi de första aktiviteterna för några unga kvinnor. Dels hade vi lärt känna dem på våra kurser i ryska på universitetet – dels hade vi fått kontakterna genom vänner och bekanta, som tidigare arbetat i Moskva.

”Ge er av, för att lära er”

Så småningom blev köket till en omtyckt mötesplats. Vi lagade mat efter olika recept från Amerika och Europa, något som blev allmänt uppskattat. Och ryskorna lagade naturligtvis typiska rätter från sitt land. På så sätt knöt vi vänskapsband och lärde känna vårt nya hemland. Det var mycket viktigt att vi på så sätt också förbättrade våra språkkunskaper i ryska.

Klädd för den ryska vintern.

Trots att ryska samhället har 70 år av kommunistiskt styre bakom sig, är människorna generellt mycket religiösa. Man märker, att de lidit mycket. De visar mänskligt djup och har känsla för det övernaturliga. De är totalt öppna för Gud. Därför kunde vi från början erbjuda kurser såväl i kristen utbildning som andliga betraktelser i huskapellet, med andra ord alltid en halvtimmes personlig bön, som en präst i Opus Dei leder.

Från första början var jag imponerad över bildningsnivån hos ett stort antal kvinnor, som kom till våra träffar. Några spelar ett instrument, andra är bevandrade i litteratur, filosofi eller historia. På så sätt börjar man lätt samtala om grundläggande teman.

Med tiden blir man alltmer förtrogen med maten, levnadsvanorna, de nya samtalsämnena, och också med den vackra stora staden Moskva. Metron är helt enkelt fantastisk. Till en början tappar man bort sig, men snart klarar man sig på egen hand. Jag måste erkänna, att från början var det inte alla av oss som fann sig så tillrätta i Moskva som Gaby. Hon säger, att det väl är himlen som hjälpt henne – och den helige Josemarías råd till kvinnor och män i Opus Dei, vilka givit sig av till andra länder:” ”Ge er av, för att lära er!”

Fastän några av Opus Deis medlemmar från början hade ett jobb i Moskva, gällde det för alla, att så snart som möjligt lära sig ryska. Någon gång, alldeles i början, köpte vi till och med lök i stället för potatis. En viss tid kan man klara sig fram med andra språk, men folk uppskattar helt enkelt, att man talar ryska med dem. Till slut behöver man tre år, tills man kan uttrycka sig någorlunda korrekt på ryska.

Med tiden blir man alltmer förtrogen med maten, levnadsvanorna, de nya samtalsämnena, och också med staden.

Målinriktad familjeutbildning

Omedelbart visade det sig också hur viktigt det var att hjälpa familjerna. Generellt är familjen ganska skyddslös, och i Moskva finns det knappt några inrättningar för äktenskaps – och familjerådgivning. Folk är mycket tacksamma för varje form av stöd inom detta område. Därför organiserade vi två kurser i föräldraskap, en i juni 2008 och en i januari 2009. De ägde rum i ett kulturcentrum i Moskva och många äkta par kom dit. Nu planerar vi två kurser om att få familj och yrkesarbete att gå ihop.

Vidare tänker vi söka efter och möblera ett större hus för vårt centrum i Moskva. Dessutom ska vi oftare åka till St. Petersburg för att också där regelbundet kunna erbjuda Verkets utbildningar. Alla dessa planer har vi lagt i Guds moders av Fatima händer.

För människorna öppnar det sig nya och vida horisonter, när de upptäcker, att man kan vara helig i vardagen och möta Gud i vardagens normala sysslor och händelser. Därför slutar jag med det, som en ung översättare sa, när hon kom till den andliga utbildningen: ”Jag tror, att Opus Dei är allt, som min själ behöver, eftersom det tillåter mig att ha Gud hos mig i allt som jag gör. Jag grips av att veta, att jag bär Gud i mig, när jag översätter ett par sidor eller simultantolkar. På så sätt kan jag bli helig och också verka apostoliskt”.