Paulus avslutar sitt korta brev till Titus med orden: ”Jag har hälsningar från alla här hos mig. Hälsa alla våra vänner i tron. Nåd åt er alla”.

Aposteln hade adresserat sitt brev ”till sitt äkta barn i den gemensamma tron”. Tillsammans med de båda breven till Timotheos tillhör Titusbrevet den s.k. gruppen ”pastoralbrev”, eftersom de innehåller anvisningar för ledningen och stödjandet av de unga församlingarna, som Paulus grundat. Alla tre brev är hållna i en synnerligen hjärtlig ton.

Mot slutet av Paulusåret är det bra att reflektera över, hur stort värde aposteln lägger på andras hjälp. Paulus var i sina förehavanden aldrig den ensamvarg, vilket man kanske skulle kunna föreställa sig, om man bara skulle gå efter hans självmedvetna språk. Han, som drev fram evangelisationen av hedningarna så häftigt, var och kände sig aldrig ensam i denna kamp och gjorde inte allting själv. Men han lät aldrig någon sväva i okunnighet om vem som hade sista ordet. Han lät alla sina medarbetare och troende känna, hur djupt de alla hörde ihop: de bad för varandra och förlitade sig på varandras böner, vilket de ömsesidiga hälsningarna i slutet på brevet visar. Paulus känner sig förenad med alla i kärlek genom tron – och särskilt genom nåden, som han ber om för alla.

Den som läser Paulusbreven och särskilt Apostlagärningarna uppmärksamt kommer att slå fast, att apostelns följeslagare inte bara var hans reskamrater utan verkliga medarbetare. De hjälpte honom i utbredandet av evangeliet: ”Titus är min kamrat och hjälper mig i mitt arbete för er, och våra bröder är församlingarnas sändebud och en heder för Kristus”. (2 Kor. 8:23)

Bland de många ”sanningens medarbetare” framträder särskilt, förutom Titus, också Timotheos och Barnabas. Barnabas, som var född på Cypern och var en hellenistiskt präglad jude-kristen hade en tid efter Paulus Damaskus-upplevelse tagit med honom till den kristna församlingen i Jerusalem. (jfr Apg. 9:27) Det var också Barnabas, som medlat i konflikten mellan jude- och hednakristna.

Men Apostlagärningarna tiger om Titus. I brevet till Galaterna får vi emellertid reda på hur mycket Paulus litade på honom och kom att sätta in honom för svårare uppdrag. Paulus och Barnabas tog med sig Titus till Jerusalem, när Paulus inför de tolv lade fram evangeliet, ”som jag förkunnar bland hedningarna, för jag ville inte slita, eller ha slitit förgäves”. (Gal. 2:2)

Även under hednaapostelns tredje missionsresa spelade Titus en viktig roll. När det i Korint utbröt en kris med intriger och hätskhet mot Paulus, skickar han Titus dit. Titus lyckas skapa fred. Paulus gläder sig och berömmer honom: ”Gud som tröstar de förödmjukade tröstade mig genom att Titus kom, och inte bara genom hans ankomst utan också genom den tröst han hade fått hos er. Han berättade för mig om er längtan, er förtvivlan, er omtanke om mig, och detta har glatt mig ännu mer. (2 Kor. 7:6-7)

Dessutom fick Titus i uppdrag av Paulus att organisera kollekten för den behövande församlingen i Jerusalem, vilken låg Paulus varmt om hjärtat: ”Gud vare tack som låtit Titus känna samma hängivenhet för er. Han sade ja då jag bad honom, och han var så ivrig att han självmant gav sig i väg till er”. (2 Kor. 8:16-17)

På Kreta skulle slutligen Titus stärka och avsluta evangeliseringen, som Paulus påbörjat: ”När jag lämnade dig kvar på Kreta var det för att du skulle ordna det som återstod att göra och tillsätta äldste i varje stad efter mina anvisningar”. (Tim. 1:5)

När vi ser närmare på Paulus trogna medarbetare, kommer vi att tänka på ett ord ur det tredje Johannesbrevet: ”Cooperatores veritatis” – sanningens medarbetare. Uttrycket är aktuellt, eftersom det är det valspråk, som den nuvarande påven Benedikt XVI tog i anslutning till sin biskopsvigning år 1977, och vilket idag följer honom i hans tjänst som Petrus efterföljare. Särskilt under de senaste månaderna har många förstått, hur viktigt det är att be för Påvens medarbetare i Kyrkans ledning.