När högmodet gör sig till herre över själen, är det inte underligt att alla andra laster följer i dess ledband: girighet, intolerans, avund, orättvisa. Den högmodige försöker förgäves detronisera Gud, som är barmhärtig mot alla skapade varelser, för att själv - grym i sitt innersta - inta hans plats.
Vi måste be Herren att inte låta oss falla för denna frestelse. Högmodet är den värsta av alla synder och dessutom den löjligaste. När högmodet lyckas snärja någon genom sina många bländverk, förvandlas den drabbade till idel yta, han fylls av tomhet, och blir lika uppblåst som paddan i fabeln, som i sin högfärd blåste upp sig själv tills den sprack. Högmod är otrevligt, även mänskligt sett: den som anser sig vara förmer än allt och alla betraktar ständigt sig själv och föraktar alla andra, som svarar med att driva med hans tomma fåfänga. (Guds vänner, nr. 100)