För det hade varit vansinne nog att bli ett värnlöst barn, men då hade även många onda människor kunnat bli rörda och inte vågat behandla honom illa. Han tyckte att det var för lite: han ville ödmjuka sig mer och utge sig själv mer. Och han gjorde sig till mat, han gjorde sig till Bröd.
Gudomlige Dåre! Hur behandlar människor dig? … Och jag själv? (Smedjan, nr. 824)

Tänk på en så djupt mänsklig erfarenhet som avskedet mellan två människor som älskar varandra. De skulle alltid vilja vara tillsammans, men plikten – vilken den än må vara – tvingar dem att skiljas. Helst av allt skulle de fortsätta att vara förenade, men det är inte möjligt. Människans kärlek är begränsad, oavsett hur stor den är, och därför använder den sig av symboler. De som tar avsked utbyter ett minne, kanske ett fotografi, med en dedikation som är så brinnande att det är förvånansvärt att pappret inte fattar eld. Mer kan de inte göra, för skapade varelsers makt når inte lika långt som deras vilja.
Vad vi inte kan, kan däremot Herren. Jesus Kristus, fullkomlig Gud och fullkomlig människa, lämnar inte en symbol, utan verkligheten: han ger oss sig själv. Han återvänder till Fadern, men samtidigt kommer han att stanna bland människorna. Han kommer inte att lämna oss en present som får oss att minnas honom, en bild som kommer att bli suddig med tiden, som fotografier som snart blir bleka, gulnade och meningslösa för dem som inte själva var med vid just den stunden av kärlek. I brödets och vinets gestalt finns han verkligen närvarande: med sin kropp, sitt blod, sin själ och sin gudom. (När kristus går förbi, nr. 83)