Glädje, övernaturlig och mänsklig optimism, är förenliga med fysisk trötthet, smärta, tårar – för vi har ett hjärta – och med svårigheter i vårt inre liv eller vår apostoliska uppgift.

Han, perfectus Deus, perfectus Homo – fullkomlig Gud och fullkomlig människa – som åtnjöt all himmelens lycka, ville erfara utmattning och trötthet, tårar och smärta …, för att vi skulle förstå att vi måste vara mycket mänskliga för att vara övernaturliga. (Smedjan, nr. 290)

När vi blir trötta - under arbetet, studierna, ett apostoliskt företag - när mörka moln sänker sig över horisonten, då skall vi vända blicken mot Kristus: mot den gode Jesus, den trötte Jesus, den hungrige och törstige Jesus. Herre, så väl du låter oss förstå dig! Så underbart du får oss att älska dig! Du visar dig för oss som vi själva är, i allt utom i synd: för att vi mycket påtagligt skall kunna förstå att vi tillsammans med dig kan övervinna våra onda böjelser, våra skulder. För varken trötthet, hunger, törst eller tårar är viktiga ... Kristus blev trött, han hungrade, törstade, grät. Det viktiga är att kämpa - en älskvärd kamp, för Herren står alltid kvar vid vår sida - för att göra vår himmelske Faders vilja. (Guds vänner, nr. 201)