Övervinn lättjan, om ni känner av den, den falska uppfattningen att bönen kan vänta. Låt oss aldrig vänta till i morgon med att ösa ur denna nådens källa. Rätt tid är nu. Gud, som är hela vår dags kärleksfulle betraktare, leder vår intima bön: och du och jag - försäkrar jag återigen - måste förlita oss på Honom som man förlitar sig på en bror, en vän, en far. Säg till Honom - jag gör det - att han är all Storhet, all Godhet, all Barmhärtighet. Och tillägg: därför vill jag bli kär i dig, trots mina ouppfostrade manér, trots mina stackars händer som blivit slitna och smutsiga i kontakt med jordens damm.

(...) Vi bör se till att det under dagens lopp aldrig saknas några stunder som vi särskilt avsätter för att umgås med Gud och upplyfta våra tankar till Honom, utan att vi ens måste yttra några ord för att hjärtat sjunger dem. Låt oss ägna denna fromhetsnorm tillräckligt med tid; på en fast tidpunkt, om det är möjligt; vid Tabernaklet och hålla Honom sällskap som har stannat kvar av Kärlek. Är något annat inte möjligt, så får vi be var som helst, för vår Gud finns på ett outsägligt sätt i vår själ i nådens tillstånd. (Guds vänner, nr. 246-249)