Tvivla inte på detta, mina barn: Varje slags flykt från den hederliga dagliga verkligheten skulle för er, män och kvinnor av världen, innebära att handla mot Guds vilja.

Däremot måste ni nu med större klarhet förstå, att Gud kallar er att tjäna honom i och genommänniskans civila, materiella och världsliga aktiviteter: Det är i laboratoriet, i sjukhusets operationssal, i militärförläggningen, i universitetskatedern, i fabriken, i verkstaden, på åkern, i hemmet han väntar på er varje dag, på hela det oändliga fält som det mänskliga arbetet är. Var så säkra: det finns något heligt, något gudomligt, gömt i de mest vardagliga situationerna, och det är upp till var och en av er att upptäcka det.

Till de studenter och arbetare som samlades kring mig på 30-talet brukade jag säga att de måste kunna materialisera det andliga livet. På så sätt ville jag bevara dem från frestelsen, så vanlig både då och nu, att leva ett slags dubbelliv: Å ena sidan ett inre liv, ett liv i gemenskap med Gud, och å andra sidan ett liv helt skilt från detta, med jobb, familj och socialt umgänge, fullt av små jordiska angelägenheter.

Nej, mina barn! Vi får inte leva dubbelliv. Vi får inte vara som schizofrena om vi vill vara kristna. Det finns bara ett liv och det består av kött och ande. Det är detta liv som måste bli heligt till kropp och själ, fyllt av Gud. Och denne osynlige Gud finner vi i de mest synliga och materiella tingen.

Det finns inte någon annan väg: antingen lär vi oss att finna Herren i vardagen, eller så finner vi honom aldrig. Därför kan jag säga er att vår tid behöver återge det materiella och de skenbart mest banala situationerna deras ädla och ursprungliga betydelse, vi måste åter ställa dem i Guds rikes tjänst, förandliga dem och på så sätt göra dem till medel för och tillfälle till ett ständigt möte med Jesus Kristus. (Samtal med Josemaría Escrivá, nr. 114)