Varför har du velat ta upp just detta ämne?
Eftersom det finns de som anser att den samhälleliga pluralismens utveckling är oförenlig med kyrkans läroämbete och dess fasthet när det gäller den katolska kyrkans lärosatser. Jag studerar relationerna mellan den personliga friheten och den så kallade ”sanningens rätt”. Och jag ger mitt svar. På detta sätt tror en del att Opus Dei är en institution som förespråkar en ”återgång till det förflutna”, när det istället är så att Opus Deis karisma riktar sig exakt i den andra riktningen. Jag tar upp denna punkt och placerar Opus Deis anda i samband med andra Vatikankonciliets lärosats om religionsfriheten och statens sekulära väsen.
Varför är det svårt att förstå att Opus Deis medlemmar äger full autonomi?
Eftersom det i vissa miljöer råder en mentalitet som bygger på en klerikal inställning som vägrar att förstå den frihet och den personliga ansvar som finns hos andra personer som försöker leva upp till ett gemensamt andligt ideal.
En del personer tror att katoliker som agerar i världsliga frågor måste göra det genom att lyda det som några kyrkliga överhuvuden dikterar. Det är en mentalitet som passar kleriker och i synnerhet ordensfolk – och den är försvarlig i den rätta omgivningen – men den passar ej för vanliga kristna. För att förstå hur Opus Deis medlemmar handlar, räcker det att påminna sig att de är vanliga kristna som alla andra.
Det finns de som kallar en del kristna attityder för ”fundamentalistiska”…
I det tredje kapitlet i min bok frågar jag mig vilka konsekvenser det får i det praktiska livet när vi säger ”de kristna måste handla med fullt ansvar i politik och samhälle, att de måste respektera den världsliga ordningens legitima autonomi, och med trofasthet och i lydnad hålla sig till det som kyrkan lär ut i dessa frågor och säger vara obligatoriskt om man som kristen vill följa sitt samvete.”
Enligt min uppfattning så är en ”fundamentalist” eller ”integrist” någon som säger att staten istället för att begränsa sig till att gynna en ordnad och rättfärdig samlevnad mellan människorna, skulle genom lagar tvinga fram en rigid moralisk och religiös doktrin. De attityder är fundamentalistiska som inte skiljer mellan den politiska nivån och den religiösa sanningens integritet, de attityder som inte förstår den sekulära statens idé – som är en lekmannastat dvs. neutral ur den konfessionella synvinkeln, och därför inte är ”laicist” (sekularistisk) – och kyrkans idé som i våra dagar försvarar den politiska maktens sekulära och lekmannaaktiga karaktär.
Detta är i våra dagar av särskilt intresse, eftersom vi befinner oss inför den muslimska kulturens utmaning. I detta sammanhang bör vi försvara de kristna rötterna till det moderna sekulära samhället som ibland inte ens erkänns av de kristna själva. Att lära sig att förstå och erkänna dessa rötter har varit en lång och tröttsam process som jag analyserar i min bok.
Vad representerar i detta sammanhang Opus Deis anda?
Inom denna process representerar Opus Deis anda, så som den har förmedlats till oss genom dess grundare, ett element som innebär stimulans och uppmuntran till denna ”kristna sekularitet” som bara är möjlig inom ett samhälle där de ömsesidiga kraven på sanning och frihet respekteras, i en värld där Kristi frälsande sanning andligen berikar det mänskliga samhället och de världsliga strukturerna, medelst de kristnas helgjutna liv som förstår att leva det vanliga livet i frihet och personligt ansvar, och på så sätt delta i Kristi prästerliga uppdrag.