Den lilla kyrkans tillblivelse går tillbaka till år 2004, då påven Johannes Paulus II utropade det som Eukaristins år. Påven hade då uppmuntrat till att stödja den eukaristiska spiritualiteten genom initiativ inom fortbildning och katekesundervisning. Detta fick flickorna i Madrids flickgymnasium Orvalle att samla pengar för att i detta syfte, i det fjärran Afrika, stödja något initiativ, som skulle präglas – och andligen stöttas – av Opus Dei.
Vid denna tid besökte den apostoliske nuntien i Kongo-Brazzaville skolan i Madrid. Landet kallas så för det mesta, för att skilja det från det större och mer kända Kongo med dess huvudstad Kinshasa, som tidigare hette Zaire och idag är den ”Demokratiska Republiken Kongo”. Det officiella namnet på Kongo-Brazzaville lyder däremot ”Republiken Kongo”.
Afrika kommer närmare
Nuntien berättade för flickorna om nöden i Kongo som är en följd av inbördeskriget åren 1997 - 2003. Bland annat nämnde han, att de 40 % katolikerna i landet saknar kyrkor, eftersom några har förstörts i kriget, och andra bombats samman till ruiner. Det ”fjärran Afrika” kom närmare skolflickorna, den ursprungliga idén fick konturer, nämligen att hjälpa till, så att en kyrka skulle kunna byggas i Kongo-Brazzaville. Detta gav viljan att samla ihop pengar och söka donatorer en helt annan fart.
Två år höll man på att i Nkama-Bangala bygga den enkla och anspråkslösa kyrka, som skulle få den helige Josemaría till skyddspatron. Mycket gjorde de troende på ort och ställe genom eget arbete och skaffade sten och teakträ från omgivningen. Även seminaristerna från Kinkala hjälpte till under sina ferier. Under tiden hade också ytterligare en spansk skola intresserat sig för projektet och skänkt en staty av den nye skyddspatronen.
Kyrkoinvigning
Till sist sörjde församlingsmedlemmarna under tre dagar för, att omgivningen blev vacker, och den 21 september 2008 hade det kommit så långt, att kyrkans invigning kunde firas tillsammans med nuntien, ärkebiskop Andrés Carrascosa, stiftsbiskopen i Kinkala, Louis Portella Mbuyu, även biskopen från ett grannstift och kyrkoherden Bienvenu Manamika liksom ytterligare präster i Kinkalas stift. Från Kinshasa i grannlandet kom Opus Deis regionalvikarie, som i ett hälsningsanförande skildrade den helige Josemarías kärlek till Afrika. De många byinvånarna och gästerna satt på bambubänkar framför den lilla kyrkan under ett solskydd av palmblad.
I sin predikan anspelade nuntien på den besvärliga situationen i landet efter inbördeskriget: ”Denna Sankt Josemaría-kyrka är ett tecken på, att det är möjligt att leva med varandra i fred, eftersom den ju är frukten av många människors arbete.” Skolflickornas i Madrid insats hade blivit ett synligt tecken på försoning.
Efter invigningsmässan både sjöngs och åts det länge. Förutom olika offentliga personer deltog också företrädare för de evangeliska kyrkosamfunden och Frälsningsarmén i festligheterna. Många gäster tog hem ett bönekort till den helige Josemaría på sitt lokala språk Lari.